Jag veeeet! Jag suger på att blogga nu för tiden. Jag känner inte, trots konstanta förändringar i min kropp, behovet av att "skriva av mig" på samma sätt som jag gjort tidigare.
Många saker känns väldigt annorlunda när man går i väntans tider. Jag satt precis i telefonen med min bästaste Emelie och fick alla smaskiga detaljer om hennes och Räkans helg i huvudstaden. Visst låter det som de har roligt. Det låter som jag brukade låta förut. Emelie försökte trösta mig med att jag skulle också följa med på skojiga eskapader i stockholmsnatten när jag fött barnet. Jag protesterade lite lamt med att jag måste komma tillbaka till min "egen kropp" först så det kanske skulle ta lite längre än hon tänkte att det skulle göra.

Efter jag lagt på tog jag en dusch och funderade medan jag lät inpackningen verka.
Varför känner jaq inte en större "förtvivlan" över mitt för tillfället extremt lugna livsföring? Varför blir jag inte grön av avund när jag hör henne berätta om hur roligt de har utan mig där ute?

När jag frågade min bättre hälft så informerade han mig om att det är mina hormoner som ser till att jag är så tillfreds där jag är för tillfället. Jag "boar" som det kallas. Detta förklarade allt jag funderat på. Därför älskar jag plötsligt att titta i inredningstidningar, mäta badrum, skissa i mitt huvud på var bebisen ska sova, bytas osv, osv.

Man kan ju inte annat än att älska hormonerna när man ser vilka genidrag dom gör. Jag vill hellre vanka runt här i min våning och klappa mig på magen än dansa mig svettig till någon fräsig DJ på inneklubbarna. Det är naturens eget sätt att förbereda mig för det liv jag kommer att få den närmaste tiden. Fantastiskt när man tänker efter.

Med detta sagt vill jag även tillägga att jag är helt övertygad om att en del av den gamla Maria kommer sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten, långsamt kommer suget komma efter fina drinkar och mingel med mina härliga vänner och jag kommer, när den dagen är här, ge efter för det suget. Jag kommer inte komma helt tillbaka, men en del av mig.

Jag lovar även mina vänner att jag alltid ska minnas hur det var att vara där, singel, fri och härligt ansvarslös. Jag ska minnas att när man är där så finns inget som helst sug efter barnkräks och bajsblöjor. Suget efter bebis är något som kommer när man är i en helt annan sits i livet och vissa kanske aldrig kommer känna den längtan som jag gjorde. Gör man inte det så är det inte heller fel, utan bara ett annat alternativ.

Jag älskar er mina kära vänner och jag kommer tillbaka, så småningom.

Love Vildvittran