Rallabo.. Alltså jag har varit ute med Tudor i alla möjliga olika urbana strukturer men det är nått speciellt med att gå längs gatorna efter mörkrets inbrott i rallabo. Jag vet inte om det är för att det är så folktomt att man lika gärna skulle kunna befinna sig på grönlands trundra när man strosar runt eller det faktum att det är så gamla hus här så att historien ligger i luften på ett sätt som man inte känner när man går i nyare områden..

Jag får nämligen en känsla av att någon ser mig, att någon står runt hörnet vid nästa knut redo att hoppa fram o skrämma mig vithårig. Jag smyger och är berädd hela tiden för att detta ska hända. Tudor känner av att jag är spänd som en fiolsträng och skäller då på minsta rassel i en lövhög (vilket inte gör mig mindre spänd) och det hela blir en ond cirkel som slutar med att Tudors kvällspromenader blir väldigt mycket kortare är vanligt.

Jimmy fnyser åt mina "spökrysningar" när jag flåsande kommer in och flämtar fram något om någon konstig skugga i en gränd eller den obehagliga känslan av att vara betraktad av något som jag inte ser. Han tror inte på sånt strunt och avfärdar det med "dumheter". Jaja.. Det är möjligt att det är lite dumheter men jag kan inte för allt i världen skaka av mig känslan.

BU!

Snöslunga på köpet..

I morse hade vi rundvandring i huset tillsammans med den förre ägaren. En glad skit i 60-årsåldern med tatuerade underarmar, slokmustasch och mobilen prydligt nedstucken i ett fodral fäst vid livremmen. Varje gång jag träffar honom får jag känslan av att han "valde" oss som ägare till hans gamla hus. Vi fick det till ett underpris, det är alla inblandade väl medvetna om, och det fanns personer som var beredda att betala honom bra mycket bättre än vad vi gjorde. Men vi fick det!

Väl uppe i det som kommer att utgöra mitt, Marias, Neas och Tudors hem var det en rad av saker som slog mig. Det första var ljuset. Det finns ljusinsläpp från alla fyra väderstrecken, något som skapar en väldigt varm och hemtrevlig miljö. Det andra som slog mig var att i det lilla badrummet har vi en tapet med Fred Perry logga. Den måste få vara kvar! Kitschigt men ändå klassigt på något vis. När jag stod i vardagsrummet och tittade ut över grannskapet så var det en tredje sak som kom över mig. Med ett hus har man en plan. En tanke om hur framtiden kommer att se ut. Det hade jag inte för ett år sedan. Då hade jag en konstant känsla av hopplöshet, en vilja att ta mig "framåt" men omständigheterna gjorde det omöjligt att komma någonstans. Bara vetskapen att alla inblandade i det här kommer att få det bättre än vad de tidigare hade det räcker för att inse att vi gjort helt rätt här.

Morgonens rundtur var givande, men det absolut största ögonblicket för mig personligen var genomgången av snöslungan. En sprittny best till slunga med Ferrariröda detaljer som mannen med mustaschen bakat in i huspriset. Därifrån jag kommer är en snöslunga status. Ett tecken på välstånd och klass. Med en egen snöslunga på gården kan man aldrig vara fel. Wessmans snoriga förstfödde har kommit upp sig här i världen, You better belive it!

Mr Bister

Sommar 10

Idag är det sommar på riktigt.. Solen har gassat hela dagen och jag har bara ben och prickigt sommarskinn (snart).


Jag och Mr Bister ska ut på stan ikväll och tidra lite över ett glas vin och en bit mat. Ser dock lite moln i horisonten så jag hoppas de inte drar in nått oväder:S.


Lite bilder sen förra sommaren passar väl ganska bra här.

Bad boys..

Bad boys are always catching my eyes..
Japp så var det än gång.. Inte längre.. Men jag kan ju inte säga att ränderna gått ut helt och hållet.. kolla in de här..

My accidental happily ever after

Idag när jag var på promenad med Tudde så bestämde jag mig för att ta en sväng förbi huset. Där stötte jag på säljarna som gav mig en nyckel till garaget om vi ville börja flytta in grejjer där.

På vägen hem därifrån så slog det mig vad mitt liv har vänt och hur lycklig jag faktiskt är för detta. Ja det är svårt att hänga med i svängarna ibland när man bott på 4 olika (snart 5) ställen det senaste året och när planerna för framtiden konstant ändras och smids om. Men så träffade jag dig.

Jag ska vara helt ärlig, jag såg inte din storhet på en gång. Den insikten kom som en tidvattenvåg och nockade mig när vi åt mat hemma hos mig den där onsdagen för ett tag sedan nu. Det trädde fram en stark och klok man som man inte skakade om så lätt. En man som jag kände en beundran för och som jag ville dela något med. Då visste jag inte vad, nu vet jag.

Jag är så lycklig att du såg mig den där kvällen. Jag är överlycklig att vi nu har varann och att vi planerar vår framtid ihop. Jag kan knappt vänta på att bygga ett hem med dig och leva i det tillsamans.

Jag älskar dig

The best thing I never knew i needed..

Vildvittran

The deed is done..

EKONOMI. Smaka på ordet. Läran om att hantera resurser. Mycket har handlat om detta ämne den här veckan. Vi har gjort en investering, inte tu tal om annat. Man hittar sitt drömboende och satsar kapital, tid och känslor i det. Boendekostnadskalkyler, ränteberäkningar, gemensamma konton för insättningar av medel för framtida projekt...

För någon som är van vid att kalkylera, göra vinstprognoser och beräkna risker vid inköp kommer de känslomässiga bitarna i skymundan. Jag vill inte vara sådan, men jag kan inte hjälpa det. Bakom varje inredningsdetalj, hur liten den än må vara, döljer sig en liten kalkyl. Maria ser det här med andra ögon än jag. Det är högst troligt att hon besitter en syn på det här som jag verkligen behöver. En infallsvinkel som inte är i samma behov av ett väl underbyggt förarbete i form av beräkningar och riskbedömningar. Jag vet att jag kommer att älska huset, att jag kommer att kasta mig över det och forma det till ett ställe jag aldrig kommer att vilja lämna, men just nu har jag svårt att ta till mig de känslomässiga värdena i det.

Tidigare i veckan gjorde vi ett besök till IKEA. Planen var att uppnå enighet kring hur vårt kök ska se ut. Jag tror att det kommer att bli skitbra, trots lite dividerande kring huruvida rosa är ok att ha i ett kök eller inte. Vid det här laget har jag insett att orden "jag vill ha" är något jag kommer att få höra ofta, och något jag kommer att bli tvungen att lära mig att hantera. Jag hoppas att Maria lär sig att hantera mina "jag ska"...

Mr Bister

Imorgon börjar jag rensa i min lilla lya på stan. Igentligen borde jag kanske känna lite vemod inför detta. Jag hade planer på att 2an på staketgatan, som jag målade i mina favoritfärger rosa och grönt, skulle bli ett singelnäste för mig och mina närmaste. Vi hade skyhöga förväntningar på livet på stan när jag och några av mina nämaste skulle alla bo med en radie på 500 m med mig som kärnan av persikan.

Lite så blev det. Det var underbart att få Titti och Semlan på oväntat besök på en söndag i januari när de såg ut som små barn i koltålder med för mycket kläder på sig. Ni vet som dom ser ut när de knappt kan röra sig? Det var toppen att kunna gå till Maria eller Semlan på några minuter för att njuta av deras sällskap en stund

Det var även underbart att vara så nära hem när man hade varit ute en lördagnatt och bara ville sova. Jag trivdes i min lilla "tjejlya" men det är mycket saker som ska bli så skönt att slippa. Stan med allt vad det innebär. Avgaser, svårt att parkera, väldans anonyma grannar osv osv.

Jag längtar efter att veta vart jag ska ställa bilen när jag kommer hem, kunna äta frukost på uteplatsen med min älskling, min hund och mina goda grannar som också är min familj. Den nedre delen av huset bebos nämligen av Jimmys lillebror Micke och hans flickvän Maria. Jag längtar efter att kunna bjuda hem mina föräldrar och min stora familj på grillkvällar och bara njuta av att jag har en sån stor och brokig samling till familj.

Jag längtar efter att kunna ha mina tjejer hemma på vin och middagar, på att ta långa promenader med min bulldog och istället för att stanna vid rödgubbe, stanna vid en hästhage och klappa lite på ett gosigt sto.

Oj vad jag spinner på här.. Nu ska jag vara lite social med min blivande sambo och fortsätta titta i inredningstidningarna jag fick av Helen igår.

Här följder lite blandade bilder från min korta tid i steklyan på Schteekgatatn 36C
Det var ju trots allt här allt började :)

Ciao

Vildvittran

Lazy Sunday

Vi lämnar en fantastisk vecka bakom oss. Mäklare, banker, advokter, budgivning, födelsedag, säljare, osv osv.. Och mitt i det här står jag med min mobiltelefon försöker att få rätsida på vad det är som egentligen händer..

Det känns bra nu. Huset är vårt, planer smids, projekt tar form, ett hopp om ett bättre liv har väckts. Jag vill inte påstå att det blir med något större mått av vemod jag lämnar den lägenhet som varit mitt hem de senaste två åren. Visst, den har tjänat mig väl och det var på sätt och vis här som resan började, men det har alltid funnits en underton av transitstation i väggarna här. Jag har haft fler grannar de senaste åren, än vad som passerar genom Ica Maxi´s entredörrar en lönefredag. På senare tid har jag inte ens brytt mig om att lära mig namnen på de som flyttar in här..

Min vackra dotter, L, är spänd av förväntan. Hon var med på sista visningen, och synade noga varje rum innan hon gav oss tummen upp. När mäklaren ringde upp oss och meddelade att vårt bud var det högsta, bjöd jag upp henne till en vansinnigt tafflig, improviserad och taktbefriad svängom...

Antar att vi har en hel del att stå i framöver. Det kommer med stor säkerhet att bli slitsamt, kostsamt och uttröttande, men jag kan inte komma på något annat som jag hellre vill göra. Jag har fått en ny chans.. Nu åker vi!

Mr Bister

Vilda vändningar

Fröken har denna vecka köpt hus!!!

Mitt liv har på några månader ändrats väldigt drastiskt och jag lika så. Från att varit en vildvittra som flängde från fest till fest med mina blonda lockar så är jag nu en brunett som drömmer och att få de finaste rosbuskarna i kvarteret och göra mustiga svampstuvningar av egenplockad karl johan.

Eftersom jag nu inte lever det liv jag en gång levde så har jag tagit beslutet att dela denna blogg med min "bättre hälft". Vi ska tillsammans gestalta det livet och frågor som kretsar kring ett 30- årigt par som står på tröskeln inför något helt nytt och aningen skrämmande tillsammans.