I morse hade vi rundvandring i huset tillsammans med den förre ägaren. En glad skit i 60-årsåldern med tatuerade underarmar, slokmustasch och mobilen prydligt nedstucken i ett fodral fäst vid livremmen. Varje gång jag träffar honom får jag känslan av att han "valde" oss som ägare till hans gamla hus. Vi fick det till ett underpris, det är alla inblandade väl medvetna om, och det fanns personer som var beredda att betala honom bra mycket bättre än vad vi gjorde. Men vi fick det!
Väl uppe i det som kommer att utgöra mitt, Marias, Neas och Tudors hem var det en rad av saker som slog mig. Det första var ljuset. Det finns ljusinsläpp från alla fyra väderstrecken, något som skapar en väldigt varm och hemtrevlig miljö. Det andra som slog mig var att i det lilla badrummet har vi en tapet med Fred Perry logga. Den måste få vara kvar! Kitschigt men ändå klassigt på något vis. När jag stod i vardagsrummet och tittade ut över grannskapet så var det en tredje sak som kom över mig. Med ett hus har man en plan. En tanke om hur framtiden kommer att se ut. Det hade jag inte för ett år sedan. Då hade jag en konstant känsla av hopplöshet, en vilja att ta mig "framåt" men omständigheterna gjorde det omöjligt att komma någonstans. Bara vetskapen att alla inblandade i det här kommer att få det bättre än vad de tidigare hade det räcker för att inse att vi gjort helt rätt här.
Morgonens rundtur var givande, men det absolut största ögonblicket för mig personligen var genomgången av snöslungan. En sprittny best till slunga med Ferrariröda detaljer som mannen med mustaschen bakat in i huspriset. Därifrån jag kommer är en snöslunga status. Ett tecken på välstånd och klass. Med en egen snöslunga på gården kan man aldrig vara fel. Wessmans snoriga förstfödde har kommit upp sig här i världen, You better belive it!
Mr Bister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar