Amningens mörka sida...

"Det är underbart att amma" eller "försök verkligen att få amningen att fungera, det är ju så enkelt då".

Två meningar som man fått höra mycket under både graviditet och nu första tiden. Måste dock snart börja medge att det inte funkar som jag trodde det skulle..

Första veckan var jag tapper, ammade så länge som 2 timmar och 45 minuter i sträck vissa tillfällen och jag var sjukt trött, slut och gråtfärdig när min kära mor introducerade den magiska världen av modersmjölkersättning. Av detta fantastiska "vita pulver"(!?) blev lilla hjärtat mätt i magen när mamma inte hade nog med mjölk och i denna magiska värld av modersmjölksersättnign så kunde lilla mamman gå och duscha på kvällen när pappan var hemma och alla blev glada och alla fick sova.

Jag bestämde mig för att jag skulle nog få till amningen ändå men ha ersättningen som en "backup" ifall jag inte har nog med mjölk. Tyvärr så verkar det som grodans ökande aptit och min produktion av mjölk inte håller jämna steg och hur jag än kämpar så slutar varje mål med en hysterisk och kallsvettig Maria som står och ruskar ordning en flaska ersättning åt en lika hysterisk, kallsvettig och väldigt hungrig liten Morris.

Varje natt kämpar vi med tuttar och mjölk och amningsnappen som bara åker av varje gång som Grodan fäktar med sina så händer. När det blir för jobbigt och vi båda gråtit en skvätt så hämtar jag flaskan och släcker lampan och Morris sväljer och klunkar gladeligen i sig den konstgjorda vita drycken utan att skrika, och bli frustrerad och ganska snart har han ätit sig mätt och somnat om och då får mamman också lägga huvudet på kudden och sova några dyrbara timmar till..

Denna eviga procedur av kallsvett, frustration och även en viss del tårar resulterat i funderingen om amningen verkligen är värd allt detta?
När han får flaskan äter han snällt och vi har en mysig stund ihop utan att mjölken sinar eller att den där hemska amningsnappen som jag måste ha ramlar av. Är det dags att ge upp amningen när man känner så här och börja ge honom flaskan på heltid?

Kämpar med mitt dåliga samvete då man blivit hjärntvättad av att det ska vara så bra för barnet att amma...
Har någon erfarenhet av detta?
What to do?

Man får inte så mycket tid för det här med att blogga som nybliven mamma. De stunder han sover om dagarna så vill jag göra allt annat än att sitta framför datorn. Jag vill locka håret, klappa vovven min, vila en stund, ringa en vän eller mamma, grava en lax, kasta kottar, bygga sandslott.. what ever..
Mest av allt så ligger jag faktiskt bara och tittar på min lilla groda när han sover så särskilt produktiv kan jag inte kalla mig själv under hans sovtimmar. Jag kommer nog bara skriva om vad jag gjort idag och vad jag ätit och "dagens outfit" om jag ska orka hålla igång denna blogg på samma nivå som jag har under graviditeten:). (Dagens outfit: Aerobicbralla ano 1995 och målartröjan från rusten förra sommaren).

Idag så var Jimmys första "jobbdag" sen vi fick lillen och jag var lite smått livrädd och bävade mycket inför att bli lämnad själv med detta enorma ansvar. Som tur är så har jag ju världens bästa mamma som ger mig några dagar till där jag inte behöver vara helt själv. Mamma kom vid 10 tiden idag och hjälpte mig när jag satt fast i amningsställning i soffan. Efter det var klart så tog vi oss en liten promenad med vagn och Tudor runt om här i kvarteren. Tudor fick sedan busa runt med Nemi på gården medan lillgrodan sov i vagnen och vi satt på altantrappen och småpratade lite.

Något jag saknar som nybliven mamma är framförallt Jimmy. Igår när lillen hade somnat så kom Jimmy in i vardagsrummet med en jättefin ostbricka till oss och jag rös av välbehag av tanken att få krypa upp hon honom och mysa en stund med lite ost och kex, men så blev det ju inte. Grodan gav ifrån sig ett GALLSKRIK och det var bara att sätta sig med jättetutten i vädret igen för att amma och Jimmy matade i mig ett litet kex då och då när jag min underläpp började darra. Inte så romantiskt som jag tänkte det kanske.

I morgon ska vi till BVC, Jag, Morris och mamma. Ska bli spännande att se hur mycket han har gått upp sedan vi vägde han sist :).



Min fina, stolta mamma på promenad med lillen idag :)


Stolt storasyster håller i Morris i soffan
Lill-Morris hänger hos mormor


Livrädd, nybliven men lycklig mamma
Tuddeskrutten busar på gården med Nemi

Sitter i soffan med ett sovande mirakel bredvid mig.. Svårt att förstå att bara för 1/5 vecka sedan kunde jag duscha/åka till stan/äta mat precis när jag ville och det var en sån självklarhet.. Nu ser livet lite annorlunda ut som med ett trollslag, men jag skulle heller inte byta bort det för något i världen.

Jag hör Jimmy greja runt här i våningen och jag kan inte säga att någon "småbarnskris" än givit sig till känna för oss.. I alla fall inte för min del.
Jag har aldrig varit mer kär i honom än jag är i nuet. Förlossningen och hans stöd tiden efter har visat mig vilken fantastisk man jag faktiskt har och vilket "team" vi bildar när tillvaron ställs på sin spets.

Jag känner att krafterna kommer tillbaka lite varje dag nu och igår orkade vi till och med en lite längre promenad med ett "glassuppehåll". Att en förlossningen skulle tära så mycket fysiskt som det faktiskt gjorde var också lite av en överraskning.

I dag kommer min syster och tittar på min lilla skatt. Snart har hela släkten varit här och tittat på honom och alla tycker att han är så fin.
klart han är, han är ju så lik sin fina pappa...

Vilken omställning

Morris växer och mår bra



Dags att ta hem den efterlängtade lilla grisen

Att bli mamma är helt klart den största omställning jag någonsin varit med om. Jag vet att det nu i början går på lite "lösa boliner" och att det är vanligt. Att få lite mer rutin på vardagen och att jag börjar känna mig starkare fysiskt kommer nog göra susen.

Han är så fantastiskt fin, den lilla människan som hela tiden ser till mig för sin överlevnad.
Jag har märkt att jag i min tur behöver se till Jimmy väldigt mycket stöd och kärlek och som tur är så förstår han det. Dagarna går i ett huj med mest bara amning och bytning av blöja. Man jobbar på lite på autopilot men när mörkret börjar komma så kommer en otäck oro i mig och jag tänder lampor och kramar mitt barn och min man så hårt jag bara kan, rädd för allt som kan hända dom och även alla andra som jag älskar.
Jag läser på allt jag kan om känslorna efter en förlossning och detta är enligt alla medier jag söker i totalt normalt...
Det kallas för "baby blues" och drabbar ca varannan kvinna som föder barn men kan te sig aningen värre för kvinnor som haft en jobbig graviditet och/eller förlossning.
Det har gått en vecka sedan jag födde honom nu och skulle jag känna såhär mer än en vecka till så är det dags att kolla upp det och kanske få lite hjälp.

I dag är det fredag, min favoritdag och jag känner ett stort behov av att samla alla mina. Tudor som varit hos mina föräldrar sedan bebisen kom hem ska jag ta hem idag. Han är oerhört saknad och det känns bättre att ta hem honom nu innan Jimmy går tillbaka till jobbet så jag får lite av en mjukstart i att ensam ta hand om honom också.

Distriktssköterskan Lollo har precis varit här och vägt och tittat på lillen..
"Helt normalt" är ett uttryck som man lärt sig älska under graviditet och nu även småbarnstiden. Lilla Morris har gått upp bra i vikt och jag behövde inte oroa mig för hans hälsa på något sätt.. Skönt.. Hon hade även stött på en hel del labila småbarnsmammor under sin karriär så hon var inte orolig för mina känslor heller.. Helt normalt.

Nu är det nog dags att vila en stund efter en förmiddag av i stort sätt konstant ammande.

Morris Mattias André Wessman 2011-05-13

Alla talar om för mig att jag ser galet trött ut.. Själv så tycker jag mest att jag ser ut som ett övermoget päron.. Helt mjuk och med en lite obestämbar kroppsform.. Men som det var värt det..

Jag tänkte ta och skriva ner vår "förlossningshistoria" innan den helt försvinner ur minnet och man tycker att det skulle vara tvärlungt att göra om det.. Så varsågod Enjoy.. Men om du står på tröskeln för en egen förlossning vill jag att du har i åtanke att alla upplever detta annorlunda.. Du behöver inte gå igenom samma resa som mig.

Det började med att jag på onsdagen den 11 maj var på lunch med Emelie och Malin.. Jättemysigt och jag hade inte en enda känning av någon förlossning så jag satt o gnällde om att jag troligtvis skulle gå över tiden. Jag hade parkerat ända uppe på södertull så det blev en liten promenad till och från bilen vilket jag inte vet om det har något med saken att göra men jag kan lika gärna ta upp det.

Åker hem till mamma efter lunchen där jag lämnat Tudde tidigare så han skulle slippa vara själv. Gnäller till mamma att jag känner ett tryck mot underlivet som är obehagligt och mamma tvingar mig ringa förlossningen som ber mig komma in på kontroll..

På förlossningen konstateras av en läkare kunde stoppa in ett finger i min livmoder och känna huvudet på bebisen. OJ.. Inte vad jag väntade mig av denna vanliga onsdag i början av maj. Läkaren sade att jag skulle åka hem och vila. Det kan vara långt kvar ändå, varnade hon mig.

Jimmy och jag tar en riktigt lugn onsdagskväll och Jimmy struntar i träningen för att jag ska känna mig trygg..

kl 02:00 natten till torsdag den 12/5 vaknade jag av att jag hade ganska ont.. Låg och funderade och försökte klocka dessa "verkar" själv ett tag men kl 03:30 ruskar jag på Jimmy och säger att jag börjar få ordentligt ont.. Jimmy tittar yrvaket upp och precis då kom en verk till som blötte ner vårat lakan med ca 2 dl vatten.
Frågande ser vi på varann och jag säger, "jag tror vattnet gick". Jimmy svarade med, Äsch du är svettig bara och när jag skrattar till så kommer det ännu mer vatten.. Då fattar vi, vattnet hade faktiskt gått kl 03:30 torsdag den 12 maj..

Taggade för förlossning börjar vi packa ihop grejerna som vi ska ha med oss.. Väckte Linnea och Tudor och gav oss iväg i den svarta familjeforden. Lämnade Linnea hos sin mamma, lämnade Tudor hos mina föräldrar och vidare till förlossningen.

På förlossningen konstaterar de att mitt vatten mycket riktigt hade gått men att jag var långt ifrån ett förlossningsarbete än och jag och Jimmy åkte slokörade tillbaka hem till Strömsbro med en inbokad återkontroll kl 20:00.

Jimmy väljer att inte åka till jobbet utan stannar hemma med mig och äter "Turkisk peppar" och tittar på filmen "Due date".

Vid 15 tiden började värkarna bli jobbiga igen och jag kände mig otrygg hemma. Ringde in till förlossningen igen och de bad mig komma in (igen).

En storväxt kvinna vid namn Annelie tog emot oss och satte en CTG kurva på mig. Annelie tyckte inte att jag hade några starka värkar men utan att blinka så stoppade hon in några fingrar för att känna på min livmoder. Annelie måste ha glömt eller missat att mitt vatten hade gått och att bestämmelserna då är att man inte ska föra in något pga infektionsrisk.

När Annelie kommer på vad hon har gjort så konstaterar hon svalt att eftersom hon gjort så, så måste de nu sätta igång min förlossning. Annelie går irriterat och hämtar medicin som ska föras upp i min livmoder för att starta min förlossning. Jimmy och jag känner oss en aning förvirrade.

Annelie för upp medicinen och ger oss ett eget "förlossningsrum" med storkar på väggarna och en liten säng att lägga barnet när det väl kommer, sen gå Annelie ut ur rummet.

Jimmy och jag gör oss hemmastadd i förlossningsrum nr2 med dricka, choklad och tidningar och tur var väl det, för på 6 timmar från Annelies lilla tablett i livmodertappen så kommer ingen in till oss och kollar upp eller informerar.
Jag och Jimmy känner oss lite som osaliga och ganska ovälkomna andar där vi vankar runt runt i korridorerna på förlossningsavdelningen för att sätta igång värkarbetet. Jag tycker själv att det börjar göra ont men vi känner oss inte bekväm med att fråga Annelie om hon vill kolla upp vad som händer.

Kl 23 på Torsdagskvällen kommer äntligen räddningen. En tjej vid namn Maria kommer in till oss och berättar att hon går på sitt skift nu och skulle ta hand om oss.. Börjar direkt med en kurva och sedan en undersökning. Maria konstaterar att jag har öppnat mig till 4 cm och nu kan jag få smärtlindring om jag vill..

Lustgas och Epiduralen bad jag om och nästan omgående kommer en kvinnlig narkosläkare in i vårt rum och bröt på en galet hård tyska..

Att få en Epidural lagd tyckte jag var en barnlek. Med tillräckligt mycket lustgas så skiter man totalt i en spinkig tyska som rotar med en slang i ryggen på en.. Tyvärr så var det härifrån det blev riktigt jobbigt..

Av någon outgrundlig anledning börjar jag nu kräkas med 5 minuters intervaller. Samtidigt som jag skulle sitta på pilatesbollar och stå vid gåbord för att centimeterna skulle ticka på, och efter varje verk kräktes jag . Jimmy sprang som en galning med kräkpåsar till soptunnan samtidigt som han försökte stå där som ett stöd varje gång en värk kom.

Barnmorskan Maria började ana att jag faktiskt inte tålde min epidural och bad mig sluta trycka på knappen för att se om jag skulle sluta kräkas. Jag slutade trycka men jag slutade inte kräkas. Min egen lekmannamässiga diagnos är att jag faktiskt inte tålde den men att jag fått i mig för mycket vid det laget för att jag skulle sluta kräkas direkt.

Kl 08:00 på fredagsmorgon sade barnmorskan Maria att det nu var dags för henne att gå av sitt skift. Hon lovade mig en riktigt bra barnmorska eftersom jag berättat för henne om min känsla för vårt mottagande dagen innan. Jag kramade om Maria med en kräkpåse i höger näve och lovade henne att jag skulle hälsa på henne om jag såg henne på stan. Jag lovade även att hon inte skulle känna igen mig som tur är :).

En Chiliensk kvinna med mörk page och sträng blick kommer in till oss och hon berättar att det nu snart är dags att krysta.. Jag kräks ännu en gång men gör mig klar för sluttampen och greppar lustgasen för kung och fosterland.

Jag minns inte så mycket detaljer från själva krystningarbetet, mest bara den värsta smärta jag någonsin känt och Jimmys hand på min panna mellan värkarna och under min nacke under dom.. Jimmy berättade att det var strax efter kl 08:00 som det var dags att krysta första gången.
Jag minns att jag totalt nu struntar i om Jimmy vill titta ner på det som hände mellan mina ben, jag minns när barnmorskan och hennes undersköterska satte på sig sina plastförkläden och då förstod jag att det faktiskt inte var mycket kvar av detta fruktansvärda lidande..

Den absolut värsta sekunden var när huvudet stod halv ute.. Jag for upp på mina armbågar och skrek att de skulle ta ut honom NU!!! Jag bönade efter sugklockan men min chilenska barnmorska spände ögonen i mig och sade "du vet inte vad det är du ber om".
Varje gång en värk kom gav hon mig den där stränga blicken och sade strängt åt mig att krysta eller hålla emot om vart annat.

Den mest "sience fiction" artade upplevelse jag någonsin fått var när han med en rush plötsligt kom på sista värken och jag fick upp ett mörkhårigt litet underverk som skrek allt han orkade på mitt bröst... Att koppla ihop denna varelse med den som låg i magen på mig alla dessa månader är för mig helt omöjlig men jag visste redan från den första sekunden han låg där att jag skulle ge mitt eget liv för hans. klockan var nu 09:39 på morgonen. 17 timmar efter inskrivningen och 30 timmar efter att vattnet gått..

När allt var klart fick Jimmy ta sin son och jag fick ta 10 stygn. Att se Jimmys fantastiska ansiktsuttryck när han och det vackra barnet tittade utforskande på varandra gjorde smärtan under ihopsyningen lite mer uthärdligt.

Att fortsätta berätta steg för steg i denna historia är egentligen inte nödvändigt. Det har gått för oss som det gör för de flesta nyblivna föräldrar.. Bra men ostadigt.
Jag känner mig otillräklig hela tiden och spenderar den mesta av min tid med att titta på gossen som ligger hos mig. Jag är rent ut sagt livrädd och överlycklig samtidigt och att möta livet samtidigt som man står öga mot öga med döden ger en människa ett helt annat perspektiv på tillvaron.

Nu är vi hemma i vår våning och allt kretsar kring det lilla trollet som sover, äter, bajsar och skriker. Jag och Jimmy hjälps åt och vi slåss om att få hålla honom.

Vårt hem är fyllda av blommor från vänner, familj och arbetskamrater. Vår son får fantastiska presenter från alla som kommer hans byrå dignar nu med nallar och prylar. Jag skulle vilja lägga upp bilder på allt vi fått med det skulle nog tyvärr bli aningen för mycket bilder att ladda upp här.

Så på hela vår fina familjs vägnar vill jag tacka mina vänner och familj för det fina stöd vi fått, alla fina hälsningar och lyckoönskningar, alla fina presenter och blommor i samband med födelsen av vår son Morris Mattias André Wessman


Inskriven med armband och eget förlossningsrum

Känner mig tjusig i min nya särk :)
Poserar..
Stork på väggen
Sekunder gammal, på mammas bröst och i pappas famn
Det vackraste barnet som sett våran nord (tycker i alla fall mamma och pappa)


Screw you guys, Im going home :)


Tröttaste och finaste ...

2 cm

Förhoppningsvis sista gravidmagbilden.. Vecka 40 imorgon :)


Händelserik dag.

Vaknade redan kl 5 i morse och orkade inte ligga kvar utan jag gick upp och duschade och åt frukost för att sedan gå och lägga mig igen..

Mötte upp Semlan och Frallan på Söderhjälmska för lunch vid 12 och det var urmysigt att sitta och småprata lite i solskenet. på vägen därifrån vart det en mjukglass med Frallan och sedan åkte jag och Tudde hem till mamma för lite sol på näsan. Hemma hos mamma gnällde jag om det "tryck" jag känt neråt de senaste dagarna och att det strålar ut på vänster bakben.. Inte skönt..

Ringde till förlossningen och förklarade mina smärtor och de bad mig komma in vilket jag gjorde. Efter CTG kurva och undersökning kunde en läkare på förlossningen konstatera att jag faktiskt är öppen 2 cm och att hon kände bebis huvud med sitt finger.

Jaha, vad händer nu då? Ingen kan berätta för mig hur länge man kan gå öppen 2 cm utan att det händer något mer. Men får ju för sig att något ska vara på gång men än så länge så sitter jag och bloggar (tydligen) och äter popcorn och gnäller till lite bara när det kommer en sammandragning.. What to do?

Jag hoppas att detta betyder att jag inte kommer vara gravid så fasligt länge till iallafall..

Det ingen trodde.

Jag blir faktiskt förvånad själv. Har ju hört talas om kvinnor som städar, fejjar, inreder och bakar när de är i slutet av graviditeten men eftersom jag aldrig varit någon "husmor" per se så trodde jag inte riktigt att detta skulle inträffa även för mig. Men som det har!

Hemmet blänker och skiner som aldrig förr och jag får samma "rus" av att hitta en fin kvist/blomma på min och Tuddes promenader som jag förut fick av att bära hem 10 shoppingkassar från diverse butiker.. Blommor står det nästan precis överallt i hemmet doftar av sig i våningen gudomligt tillsammans med alla rengöringsmedel som jag maniskt kladdar runt med överallt..

Jimmy ville gå och tvätta öronen med tvål när jag förkunnade för honom hur fantastisk butiken "Rusta" är häromdagen eftersom de har alla rengöringsmedel som man kan komma över för en billig peng plus en massa annat bra skit som jag inte känner att jag kan vara utan. Jag tjatar numera var dag om att han ska följa med till min nya favoritbutik.

Igår hade jag mina fina flickor Titti, Semlan och Vickan på fikabesök och vi åt damsugare i mitt nypyntade kök samtidigt som vi hade en massa viktigt att prata om. En och en annan surprise som var fantastisk rolig kom upp och jag glädjer mig något oerhört.. Men det tar vi vid ett annat tillfälle.

Tyvärr så hade vi så mycket att prata om så jag tog inga kort igår. Ibland måste man helt och hållet hänge sig till nuet även om jag gärna stoltserar med bilder på mina fina vänner här på bloggen :)



Rosor som älskade Semlan kom med igår står på vardagsrumsbordet och är vackra
Världens bästa Tudde tycker tyvärr att det är en aaaning för varmt nu.
Förra veckan kom finaste Maria S på fika och hade med sig denna fina tavla som hon hade gjort till Grodan. Älskar att mina vänner lägger ner sin dyrbara tid i att tillverka saker för egen hand till min lilla i magen. Så vackert
Mitt köksbord har fått nya dukar och blomstren är från Nettan till Jimmy på hans födelsedag förra veckan. Nu har jag fått skurit ner och ansat i buketten lite men den står fortfarande fin
Rosor som jag köpt åt mig själv på Konsum får stå på köksön och dofta
Varje gång jag går en speciell liten skogspromenad med Tudor så går vi förbi ett träd som doftar makalöst och har små vita blommor på kvistarna.. Idag knyckte jag några kvistar och satte i en vas. De var lite hängiga så de fick även en rosett till stöd. Eftersom jag är botaniskt efterbliven så har jag googlat runt och detta visade sig vara Hägg. Jag vill köpa en egen Hägg som jag kan sätta i trägården.
De kanske har på Rusta :)
Finaste Semlan har sytt vimplar på sitt arbete. För tillfället hänger de i vardagsrummet men jag ska nog sätta dessa i uterummet när det är målat och klart..
Nu är det dags att sätta fötterna högt igen så det inte blir lika som igår när jag kom in efter sista Tudorpromenaden kl 2300. Lite gråt och tandagnisslan fick Jimmy stå ut med när fötterna kändes som två stora vattenblåsor..

Monster under sängen

Som jag tidigare förklarat så förändras min sinnesstämning lite hur som som helst för tillfället.. Det kan gå mellan total lycka till hopplöshet på bara sekunder känns det som..
De mörkaste tankarna kommer tyvärr när man ligger i sängen och stirrar upp i taket och har ingen att ventilera dessa otäcka funderingar med.

I går så kom jag på mig själv med att vara så fantastiskt lycklig.
Ni vet ett sånt "moment" när man kommer på att man för tillfället egentligen inte har ett bekymmer i hela världen. Jag hade kommit hem från fikat i Uppsala hos Jessica och Gustav och reflekterade över hur fantastiskt lycklig jag är för tillfället, trots tung, otymplig, svullen och andra diverse gravidkrämpor .

Jag har en underbar fästman och vovve som jag älskar över allt, världens mest fantstiskta föräldrar som båda fortfarande är vid livet och är lyckliga tillsammans.
Jag bor fint, har inga stora ekonomiska bekymmer och vi väntar en väldigt efterlängtad liten pojke vilken dag som helst.
Jag har smetfullt med gudomliga vänner, syskon. svägerskor och syskonbarn och bonusbarn som jag avgudar och alla är för tillfället glada och mår bra.

Så när jag ligger där i min ombonade våning och myser på tanken om hur underbart bra jag har det just nu så går det upp för mig..
Om mitt liv är på topp just nu, kan det ju egentligen bara bli sämre?

Vilken dag som helst kan denna idyll gå i kras pga en ödets nyck som vi inte kan styra över. Det kan vara en sjukdom eller olycka eller något annat som krossar denna vackra världsbild och denna tanke få mig att vilja krypa under täcket och gömma mig.. Jag vill skydda alla jag älskar och stoppa in dom någonstans där de är trygga och inget kan hända dom så jag aldrig behöver förlora den trygga lycka som jag fått uppleva.

Jag vet inte om dessa tankar är normala. Skulle gärna vilja veta om det finns fler än mig som lider av dessa ångestframkallande "under sängen monster" som smyger sig på i mörkret och om ni vet hur man ska jaga bort dom.

Hello!






Jag vet att nu var det några dagar sedan jag bloggade..

Anledningen till min frånvaro är enbart lathet och förbannad tristess.. Samma saker går runt, runt, runt i huvudet och jag vill inte tjata sönder alla i min närvaro med min otålighet och konstanta oro.

Man tror nämligen att allt, precis ALLT kan gå fel när det plötsligt är så nära.. Är bebisen frisk? Har han navelsträngen runt halsen? Får han i sig tillräckligt med näring? Är han fixerad? Osv osv.
Men min barnmorska är "väldigt nöjd med mig" som hon säger så jag får väl lita på att allt ser okej ut..

Idag har vi varit och grattat Jessicas Gustav på hans 26 års dag i Uppsala.. De har det så mysigt i huset och även om jag bara ÄLSKAR vår våning i vårt flerfamiljshus här i strömsbro så saknar jag det där när man bara kan gå in och ut genom en altandörr.. Vi har ju visseligen både stor tomt och en fin inglasad altan men jag kommer inte åt den genom att bara öppna en altandörr vilket retar mig aningen när man ser hur mysigt det kan vara.

På kalaset så var Gustavs syster med deras nya bebis...
2 veckor sedan fick hon lilla Iris som bara var sååå ljuvlig.. Hon såg verkligen helt perfekt ut.

Det är ju också en sådan sak som man funderar över när man väntar barn. Kommer mitt barn var lika vackert? Kommer jag tycka att mitt barn är vackert?

Efter den tanken kom jag på att jag faktiskt har en hund med ett utseende som kanske inte tilltalar alla men för mig är ju han det absolut finaste som finns.. Då förstod jag att det spelar nog faktiskt ingen roll hur bebisen ser ut för jag kommer tycka att han är finast i hela världen i alla fall och det är ju det som är huvudsaken :)


Det är fler i familjen som förälskat sig i monstret :)

Nu ska jag vila en stund och sen blir det grillat och Grekisk sallad.



Monstret ser lite rolig ut när han drömmer :)

Min fästmans älskarinnor..

Här är två som kan sova om nätterna iallafall..



Jaha.. Ännu en natt nästan helt utan sömn.. Jag kommer definitivt vara beredd på vaknätter när bebisen är här för när jag ligger på rygg bredvid Jimmy och den snarkande Bulldoggen och räknar kvisthålen i taket för trehundrade gången, så önskar jag inget hellre än att jag ska ha något att göra.. Eller att någon helt skrupelfri miniperson ska skrika högt o väcka de andra som verkar sova så jäkla gott om nätterna så man får lite sällskap.

Jag brukar kunna somna vid 6 tiden och när jag sedan vaknar igen vid 9 så är jag på det sämsta humör som en människa kan vara på. Det är nog tur att det inte är någon hemma förutom mig och vovven då för jag är inte på humör för att vara trevlig...

Har förövrigt märkt att jag har lite för mycket att konkurrera emot när det kommer till min fästmans uppmärksamhet på kvällarna nu. När han väl är hemma och inte på Judon med Otto så glor han som besatt på dumburken på grund av hockey VM som pågår och när det äntligen är en paus i det där jäkla skithockeyn så fiskar han ögonblickligen upp sin älskade mobiltelefon ur fickan och spelar något totalt meningslöst jäkla skitspel som heter "Angry Birds" som han laddat ner. Det går ut på att skjuta fåglar ur en slangbella på obskyra mål i form av olika typer av monster. I say no more.

När man försöker föra en konversation så märker jag ganska fort att det mer liknar en monolog från min sida och det slutar med att jag sitter och känner mig som en tjock, bedragen, höggravid kvinna med svåra kommunikationsproblem och en ful frisyr.

Jag vet att jag också har en förmåga att grotta ner mig i helt meningslösa grejer när jag hittar något som fångar min uppmärksamhet men för tillfället känns det som jag behöver honom även om jag säkert bara tjatar samma saker om och om igen så måste jag få göra det nu... Och jag vill helst att han lyssnar..

Våran vagn kom igår iallafall.. Äntligen står den här, monterad och klar och väntar på bebisen. Även bilbarnstolen kom och den ser väldigt robust ut måste jag säga..

Nu ska jag nog vila en stund innan jag fortsätter röja här hemma och vid 14 tiden skulle Maria S dyka upp för en liten pratstund.. Hoppas bara hon inte börjar att spela "angry birds" när vi pratar :S.


Jimmys älskarinnor:

Mobilspel

Judo
Hockey på TV



Nu får bebis ta och komma snart annars får ni snart sätta mig på hispan..

Tur att man har så fina vänner.. :)

Dagen har bara börjat känns det som och ända har jag hunnit med massor...

Gick upp relativt tidigt och fixade lite här hemma inför det finfrämmande som skulle komma. Marie och Edvin skulle komma på lite fika och jag ville bjud på något mumsigt så jag gjorde lite lyxsmörgåsar till oss.. Eftersom jag inte har en aning om vad en 1 åring vill ha så var det en ren lyckträff att vindruvorna var en hit för det lilla charmtrollet.

Tudor var fundersam på den lilla filuren som kom men han lugnade ner sig ganska bra. Det är bra att han får träffa på lite barn och känna på hur det känns att dela hans mammas uppmärksamhet med en bebis ibland.. Det kommer ju bli mer av den varan :).

Finaste Marie hade med sig sååååå bra grejer.. En jättefin bok om graviditet, en bröstpump som jag hade tänkt gå och köpa men nu slipper jag, en elektronisk barnvakt som vi också hade tänkt gå och köpa så det var ju helt fantastiskt att jag fick en sån, och barnoljor och tvålar sånt som behövs nu.. Tack snälla söta:).

Edvin är så charmig så man kan dö och jag fick en massa kram och puss av honom. Tänk att om ett år så är min ungefär sådär stor... Svårt att förstå :).


Nu ska jag lägga mig och plöja igenom den fina boken jag fick och vänta på att älskling kommer hem:)


Nyttiga presenter från fina Marie

Smörgåsfika och saft :)

Hur lat och ful får man vara i vecka 38?

Idag har jag inte ens gått utanför dörren och jag orkar inte bry mig om att jag har Jimmys gamla hockeymysisar med färgfläckar på mig, glasögonen är på och dessutom ganska oputsade. Det enda som jag kan stoltsera med idag är att jag har röjt i köket och tvättat håret.
Jimmy tog ut Tudde för 3 gången idag nu och jag har lovat att jag ska ta sista svängen, det är ganska lugnt för så är det mörkt och ingen ser att man har lortiga byxor och ingen bh på sig..