Morris Mattias André Wessman 2011-05-13

Alla talar om för mig att jag ser galet trött ut.. Själv så tycker jag mest att jag ser ut som ett övermoget päron.. Helt mjuk och med en lite obestämbar kroppsform.. Men som det var värt det..

Jag tänkte ta och skriva ner vår "förlossningshistoria" innan den helt försvinner ur minnet och man tycker att det skulle vara tvärlungt att göra om det.. Så varsågod Enjoy.. Men om du står på tröskeln för en egen förlossning vill jag att du har i åtanke att alla upplever detta annorlunda.. Du behöver inte gå igenom samma resa som mig.

Det började med att jag på onsdagen den 11 maj var på lunch med Emelie och Malin.. Jättemysigt och jag hade inte en enda känning av någon förlossning så jag satt o gnällde om att jag troligtvis skulle gå över tiden. Jag hade parkerat ända uppe på södertull så det blev en liten promenad till och från bilen vilket jag inte vet om det har något med saken att göra men jag kan lika gärna ta upp det.

Åker hem till mamma efter lunchen där jag lämnat Tudde tidigare så han skulle slippa vara själv. Gnäller till mamma att jag känner ett tryck mot underlivet som är obehagligt och mamma tvingar mig ringa förlossningen som ber mig komma in på kontroll..

På förlossningen konstateras av en läkare kunde stoppa in ett finger i min livmoder och känna huvudet på bebisen. OJ.. Inte vad jag väntade mig av denna vanliga onsdag i början av maj. Läkaren sade att jag skulle åka hem och vila. Det kan vara långt kvar ändå, varnade hon mig.

Jimmy och jag tar en riktigt lugn onsdagskväll och Jimmy struntar i träningen för att jag ska känna mig trygg..

kl 02:00 natten till torsdag den 12/5 vaknade jag av att jag hade ganska ont.. Låg och funderade och försökte klocka dessa "verkar" själv ett tag men kl 03:30 ruskar jag på Jimmy och säger att jag börjar få ordentligt ont.. Jimmy tittar yrvaket upp och precis då kom en verk till som blötte ner vårat lakan med ca 2 dl vatten.
Frågande ser vi på varann och jag säger, "jag tror vattnet gick". Jimmy svarade med, Äsch du är svettig bara och när jag skrattar till så kommer det ännu mer vatten.. Då fattar vi, vattnet hade faktiskt gått kl 03:30 torsdag den 12 maj..

Taggade för förlossning börjar vi packa ihop grejerna som vi ska ha med oss.. Väckte Linnea och Tudor och gav oss iväg i den svarta familjeforden. Lämnade Linnea hos sin mamma, lämnade Tudor hos mina föräldrar och vidare till förlossningen.

På förlossningen konstaterar de att mitt vatten mycket riktigt hade gått men att jag var långt ifrån ett förlossningsarbete än och jag och Jimmy åkte slokörade tillbaka hem till Strömsbro med en inbokad återkontroll kl 20:00.

Jimmy väljer att inte åka till jobbet utan stannar hemma med mig och äter "Turkisk peppar" och tittar på filmen "Due date".

Vid 15 tiden började värkarna bli jobbiga igen och jag kände mig otrygg hemma. Ringde in till förlossningen igen och de bad mig komma in (igen).

En storväxt kvinna vid namn Annelie tog emot oss och satte en CTG kurva på mig. Annelie tyckte inte att jag hade några starka värkar men utan att blinka så stoppade hon in några fingrar för att känna på min livmoder. Annelie måste ha glömt eller missat att mitt vatten hade gått och att bestämmelserna då är att man inte ska föra in något pga infektionsrisk.

När Annelie kommer på vad hon har gjort så konstaterar hon svalt att eftersom hon gjort så, så måste de nu sätta igång min förlossning. Annelie går irriterat och hämtar medicin som ska föras upp i min livmoder för att starta min förlossning. Jimmy och jag känner oss en aning förvirrade.

Annelie för upp medicinen och ger oss ett eget "förlossningsrum" med storkar på väggarna och en liten säng att lägga barnet när det väl kommer, sen gå Annelie ut ur rummet.

Jimmy och jag gör oss hemmastadd i förlossningsrum nr2 med dricka, choklad och tidningar och tur var väl det, för på 6 timmar från Annelies lilla tablett i livmodertappen så kommer ingen in till oss och kollar upp eller informerar.
Jag och Jimmy känner oss lite som osaliga och ganska ovälkomna andar där vi vankar runt runt i korridorerna på förlossningsavdelningen för att sätta igång värkarbetet. Jag tycker själv att det börjar göra ont men vi känner oss inte bekväm med att fråga Annelie om hon vill kolla upp vad som händer.

Kl 23 på Torsdagskvällen kommer äntligen räddningen. En tjej vid namn Maria kommer in till oss och berättar att hon går på sitt skift nu och skulle ta hand om oss.. Börjar direkt med en kurva och sedan en undersökning. Maria konstaterar att jag har öppnat mig till 4 cm och nu kan jag få smärtlindring om jag vill..

Lustgas och Epiduralen bad jag om och nästan omgående kommer en kvinnlig narkosläkare in i vårt rum och bröt på en galet hård tyska..

Att få en Epidural lagd tyckte jag var en barnlek. Med tillräckligt mycket lustgas så skiter man totalt i en spinkig tyska som rotar med en slang i ryggen på en.. Tyvärr så var det härifrån det blev riktigt jobbigt..

Av någon outgrundlig anledning börjar jag nu kräkas med 5 minuters intervaller. Samtidigt som jag skulle sitta på pilatesbollar och stå vid gåbord för att centimeterna skulle ticka på, och efter varje verk kräktes jag . Jimmy sprang som en galning med kräkpåsar till soptunnan samtidigt som han försökte stå där som ett stöd varje gång en värk kom.

Barnmorskan Maria började ana att jag faktiskt inte tålde min epidural och bad mig sluta trycka på knappen för att se om jag skulle sluta kräkas. Jag slutade trycka men jag slutade inte kräkas. Min egen lekmannamässiga diagnos är att jag faktiskt inte tålde den men att jag fått i mig för mycket vid det laget för att jag skulle sluta kräkas direkt.

Kl 08:00 på fredagsmorgon sade barnmorskan Maria att det nu var dags för henne att gå av sitt skift. Hon lovade mig en riktigt bra barnmorska eftersom jag berättat för henne om min känsla för vårt mottagande dagen innan. Jag kramade om Maria med en kräkpåse i höger näve och lovade henne att jag skulle hälsa på henne om jag såg henne på stan. Jag lovade även att hon inte skulle känna igen mig som tur är :).

En Chiliensk kvinna med mörk page och sträng blick kommer in till oss och hon berättar att det nu snart är dags att krysta.. Jag kräks ännu en gång men gör mig klar för sluttampen och greppar lustgasen för kung och fosterland.

Jag minns inte så mycket detaljer från själva krystningarbetet, mest bara den värsta smärta jag någonsin känt och Jimmys hand på min panna mellan värkarna och under min nacke under dom.. Jimmy berättade att det var strax efter kl 08:00 som det var dags att krysta första gången.
Jag minns att jag totalt nu struntar i om Jimmy vill titta ner på det som hände mellan mina ben, jag minns när barnmorskan och hennes undersköterska satte på sig sina plastförkläden och då förstod jag att det faktiskt inte var mycket kvar av detta fruktansvärda lidande..

Den absolut värsta sekunden var när huvudet stod halv ute.. Jag for upp på mina armbågar och skrek att de skulle ta ut honom NU!!! Jag bönade efter sugklockan men min chilenska barnmorska spände ögonen i mig och sade "du vet inte vad det är du ber om".
Varje gång en värk kom gav hon mig den där stränga blicken och sade strängt åt mig att krysta eller hålla emot om vart annat.

Den mest "sience fiction" artade upplevelse jag någonsin fått var när han med en rush plötsligt kom på sista värken och jag fick upp ett mörkhårigt litet underverk som skrek allt han orkade på mitt bröst... Att koppla ihop denna varelse med den som låg i magen på mig alla dessa månader är för mig helt omöjlig men jag visste redan från den första sekunden han låg där att jag skulle ge mitt eget liv för hans. klockan var nu 09:39 på morgonen. 17 timmar efter inskrivningen och 30 timmar efter att vattnet gått..

När allt var klart fick Jimmy ta sin son och jag fick ta 10 stygn. Att se Jimmys fantastiska ansiktsuttryck när han och det vackra barnet tittade utforskande på varandra gjorde smärtan under ihopsyningen lite mer uthärdligt.

Att fortsätta berätta steg för steg i denna historia är egentligen inte nödvändigt. Det har gått för oss som det gör för de flesta nyblivna föräldrar.. Bra men ostadigt.
Jag känner mig otillräklig hela tiden och spenderar den mesta av min tid med att titta på gossen som ligger hos mig. Jag är rent ut sagt livrädd och överlycklig samtidigt och att möta livet samtidigt som man står öga mot öga med döden ger en människa ett helt annat perspektiv på tillvaron.

Nu är vi hemma i vår våning och allt kretsar kring det lilla trollet som sover, äter, bajsar och skriker. Jag och Jimmy hjälps åt och vi slåss om att få hålla honom.

Vårt hem är fyllda av blommor från vänner, familj och arbetskamrater. Vår son får fantastiska presenter från alla som kommer hans byrå dignar nu med nallar och prylar. Jag skulle vilja lägga upp bilder på allt vi fått med det skulle nog tyvärr bli aningen för mycket bilder att ladda upp här.

Så på hela vår fina familjs vägnar vill jag tacka mina vänner och familj för det fina stöd vi fått, alla fina hälsningar och lyckoönskningar, alla fina presenter och blommor i samband med födelsen av vår son Morris Mattias André Wessman


Inskriven med armband och eget förlossningsrum

Känner mig tjusig i min nya särk :)
Poserar..
Stork på väggen
Sekunder gammal, på mammas bröst och i pappas famn
Det vackraste barnet som sett våran nord (tycker i alla fall mamma och pappa)


Screw you guys, Im going home :)


Tröttaste och finaste ...