Sitter i soffan med ett sovande mirakel bredvid mig.. Svårt att förstå att bara för 1/5 vecka sedan kunde jag duscha/åka till stan/äta mat precis när jag ville och det var en sån självklarhet.. Nu ser livet lite annorlunda ut som med ett trollslag, men jag skulle heller inte byta bort det för något i världen.

Jag hör Jimmy greja runt här i våningen och jag kan inte säga att någon "småbarnskris" än givit sig till känna för oss.. I alla fall inte för min del.
Jag har aldrig varit mer kär i honom än jag är i nuet. Förlossningen och hans stöd tiden efter har visat mig vilken fantastisk man jag faktiskt har och vilket "team" vi bildar när tillvaron ställs på sin spets.

Jag känner att krafterna kommer tillbaka lite varje dag nu och igår orkade vi till och med en lite längre promenad med ett "glassuppehåll". Att en förlossningen skulle tära så mycket fysiskt som det faktiskt gjorde var också lite av en överraskning.

I dag kommer min syster och tittar på min lilla skatt. Snart har hela släkten varit här och tittat på honom och alla tycker att han är så fin.
klart han är, han är ju så lik sin fina pappa...