Jag är en extremt fysisk person.
De som känner mig kan vittna om att jag ofta klappar, kramar och gullar med de jag tycker om.
Mina vänner och föräldrar brukar till och med gnälla När man går brevid dem på en väg, att man "prejar" av dem från vägen för jag vill gå så nära de jag tycker om. Den som framförallt har varit utsatt är ju så klart Jimmy som jag mer än gärna krypen in under skinnet på när jag får chansen.
Jag har liksom alltid varit sådan och jag vet inte varför eller varifrån denna längtan efter fysisk närhet kommer men äntligen, ÄNTLIGEN har jag mött min jämlike..
Min son och jag sover som frimärken och han gnäller så fort han inte får ligga nära, nära, nära... När han börjar vakna på morgonen så brukar jag sätta in nappen i munnen på honom och sedan lägga mitt ansikte tätt, tätt i mot hans så det bildas kondens av våra andedräkter på våra kinder, hakor och näsor. Så somnar vi så, med ansiktena så tätt ihop att vi knappt kan urskilja var han slutar och jag börjar och båda är då nöjda och glada..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar