Idag vill jag åter igen hylla den fantastiska mannen jag lever med!

Hans tålamod måste vara av en ängels och hans kärlek till mig enorm.
Nu har jag knallat runt i våran våning i snart 2 månader. Grön i ansiktet, illamående och kräkreflexande, kan inte andas och Jimmys mjukbrallor med nr 3 på benet och en enorm hoodie har blivit min uniform.

Jag hade tänk laga en mysig måltid till oss ikväll och skulle åka och handla på eftermiddagen men efter att jag har fått springa till toaletten med handerna för munnen 5 gånger så gav jag upp och ringde gråtandes till Jimmy.

Istället för att bli trött och sur på att han drar ett tungt lass just nu med sitt arbete, sin dotter, tvätt och matlagning så säger han - "Men gumman, du betalar ett mycket högre pris än jag för att vi ska ha barn. Du måste se din kropp förändras och må dåligt hela dagarna medans det enda jag kan göra är underlätta livet för dig genom att ta hushållssyslorna".

Vilken fantasktisk människa han är. Hur fick jag så här mycket tur?