Ikväll har det verkligen sugit efter den där bebisen som ligger i magen..

Jag tror det handlar om att jag skulle vilja vara "den viktigaste personen" i någons liv. När man är en så kallad plastmamma så blir det ofta väldigt tydligt att man inte är den viktigaste personen i det barnets liv. Även när man lever med en man som redan har ett barn så kan det bli påfallande verkligt att jag inte är den viktigaste personen i hans liv (även om man kanske borde vara det när man bär på hans barn)

Ikväll var jag barnvakt åt min styvdotter. Lilla L ska sova kl 20 så då gick vi för att läsa lite ur "skattkammarön" . Efter vi läst ett tag så var det dags för henne att sova och jag pussade godnatt och smög ut från rummet. Efter många vändor fram och tillbaka in hit till vardagsrummet och många olika ursäkter som - Frodo (hennes hamster) gnager på gallret och onödigt många toalettbesök så gav jag henne möjligheten att hämta sitt täcke och kudde och somna med huvudet i min famn här i soffan vilket hon motvilligt tog.

Efter 5 minuter av att ligga i famnen på sin plastmor och mitt nynnande för att få henne att somna sade hon.. Nu har nog Frodo slutat gnaga också tog hon sitt täcke och kudde och knatade in i sitt rum och lade sig.

Oj vilken sågning!

Det är sådana tillfällen som man längtar till den där bebisen som kommer att tycka att mitt nynnande (även om det är lite opitchat till och från) är det mysigaste i världen och att min famn är den tryggaste och mysigaste platsen som existerar. Ingen kan ta ens mammas plats, så är det väl bara. hur mycket än "plastmamma" försöker.

Fick lugna mitt längtande efter avkomma med att titta på lite bebisbilder på min älskade voffsing istället och varje morgon vaknar han och jag tätt, tätt intill varandra. Där är jag den bästa människan i världen och för mig är han den bästa vovven:)