Undrar lite om jag är orättvis ibland eller om jag faktiskt har rätt till den irritation jag kan känna angående vissa saker.

Idag hände en grej som jag kan ta som exempel. Jag kommer hem från mitt arbete kl 9 i morse och lägger mig för att försöka sova en stund. Vaknar 5 timmar senare och känner mig ganska trasig. Hade lovat en tjekompis att gå ut o gå i hemlingby i em men känner mig helt snurrig så jag väntar med att höra av mig för att repa mig lite till.

Ringer Jimmy och vi styr upp en plan på bio och middag till kvällen, Jag föreslår 21.15 bion och middagen innan för att jag ska hinna ut o gå med min vän innan men Jimmy tycker att 18.30 blir bättre och jag förstår honom eftersom han jobbar imorgon. Jag bestämmer att inte gå ut och gå med väninnan och istället kasta mig in i duschen för att få lite stil på mig själv (vilket inte är enkelt när man jobbat en 13 timmars vaknatt och är precis så ful som man kan vara utan sömn).

Väl redo och väntar hans hemkomst får jag ett telefonsamtal där han pratar om att han ska hjälpa PJ med hans hockeypojkar och han vill nu ist ta 21.15 bion. VA FAN!! Nu när man hade avbokat de planer jag hade för eftermiddagen för att han inte ska bli för trött i morgon. Jaha..

Jag låter kanske han veta med hjälp av mitt röstläge att detta inte är jättepopulart men jag låter honom hållas. Surar lite men tänker att jag ska ringa en väninna och kanske styra upp en fika på stan medans Jimmy gör sitt då jag redan är klar. När jag står i telefonen och styr upp dessa planer, ja då kommer ett SMS. Jimmy meddelar att PJ hade löst sin situation på ett annat sätt och behöver nu ingen hjälp...

Här kommer frågan. Har jag rätt att sura över detta eller är det sömnbristen som spökar och gör mitt humör till en tickande bomb?

Känner att stubinen verkligen kortas av när man inte får sina rutiner som man vanligen har. Beundrar min mor som år efter år bara arbetade natt för att jag skulle få ha henne hemma istället för att gå på dagis. Samtidigt funderar jag på om att ta hand om sig själv verkligen straffar sig i längden. Om min mor hade arbetat dagtid som alla andras föräldrar och jag var tvungen att gå på dagis hur hade detta påverkat livet? Kanske hade jag fått lite mindre "mammatid" men samtidigt kanske dem "mammatiden" varit av mer kvalitét och hon hade inte varit lika trött och sliten... Bara en tanke.

Vildvittran