This is what Im made of

Tur som sjutton att den låten började spelas i lurarna, ute på dagens långpromenad. Fick mig att vilja kämpa lite mer, när jag egentligen skulle kunnat satt mig ner i slasken och fulgrinat år skitföret som var ute idag

Hade faktiskt funderat lite på hur jag ska göra min dagliga promenad liiite jobbigare, för att fortsätta utvecklignen av min fysik, som är (ska vi säga) under rekonstruktion efter min graviditet.
Jag borde ha lärt mig vid detta laget att inte fundera så mycket på onödiga saker, för det där löste ju naturen aldeles av sig själv.

I dag är det nämligen snöstorm här i Gävle och jag, envis som en röd gris, skulle ut på en långpromenad iallafall, trots att jag fortfarande bara har sommarhjul på buggen.
Fick vända på vagnen och köra de stora hjulen först, men det hjälpte inte alltid för de små hjulen stannar och bara glider på slasket när det har kommit förmycket snö på dom.

Tungt och jobbigt var det kan jag lova och att Tudor tyckte det var väldigt intressant med alla fina gula fläckar att lukta på i snön gjorde ju inte saken bättre.

När vi kommit halvvägs så tilltog snöstormen ännu mer och jag fick riktiga "Emil i Lönneberga vibbar".
Ni vet det där avsnittet när han ska föra stackars sjuka Alfred till sjukstugan i snöstormen.
Bara för att liva upp stämningen (någon måste ju göra det också) så började jag spontanprata på smålänska med min lilla son som satt som ett ljus i sin vagn (åtminstånde en sak som fungerade).

"Tao deee loongt Alfreed, Vi ärrr snarrt i Marriannelund". ropade jag maniskt, genom snöstormen när jag fösökte sparka bort lite snö på småhjulen för att få dem att rulla. Kändes väldigt autentiskt på nåt vis.

Nu är vi i alla fall hemma igen. Lillen sover fortfarande i vagnen i farstun och jag har avnjutit  lite vörtbröd med ost på framför nåt skräpigt "daytime TV-program".

Deee äärr duu o jaao Alfrred..