Aj aj i Fiffi...

Att vara personlig men inte privat är nyckeln till en intressant blogg. Problemet är väl att faktiskt veta vart man ska dra den gränsen? Mina tankar gick just runt den frågan idag, när jag inte visste om jag skulle skriva om vad jag gjort idag eller inte. Till sist bestämde jag mig för att jag inte känner några förhinder för att dela med mig av min dag.

Jag har nämligen gjort något så trevligt, som att jag har tagit bort cellförändringar på livmodertappen med elslinga idag.

Nu vart ni avundsjuka va??

Att överhuvudtaget lägga upp sig i en gynstol och blotta "Fiffi" för vilt främmande personer är ju aldrig en favorit men dagens övning tog nog priset (näst efter förlossningen) på obehagliga underlivsövningar.

Fick börja med att ta av mig på underkroppen i ett litet bås, sedan släntrade jag nonchalant ut från båset i enbart skorta och strumpor.  I denna "Kalle Anka outfit" fick jag nu hoppa upp i stolen och som de så fint säger, "ligga tungt på stjärten". En sjuksyster knatade bestämt in i rummet och klistrade på mig en stor plastlapp på låret och förklarar att detta var för att "jorda mig", eftersom de snart skulle föra in elektricitet i "muttirullan" på mig. Trevligt, tänkte jag och dubbelkollade att plastlappen satt på ordentligt med obehagliga bilder i huvudet på vad som skulle hända om den ramlade av mitt i uppdraget.

När jordningen var säkrad och klar så kom samma sjuksyrra in med ett långt genomskinligt plaströr och ville föra in i min lilla "pilleplutta". Detta var till för att "suga ut röken" förklarade sköterskan. OKEJ(!?) tänkte jag.

Nu var det då dags att lägga en så kallad "tandläkarbedövning" på min livmodertapp.
AJ AJ AJ!
Men jag anar ju ändå att det hade varit en smula värre att föra upp el i "slideluringen" utan tandläkarbedövningen. När sputorna var satta, var det äntligen dags att börja (som jag hade längtat). Docktorn förklarade att nu kommer det fräsa och ryka lite, men jag skulle inte känna något alls, tack vare bedövningen.

Jordnings/utsugs-systern ställde sig vid mitt ansiktet och valde välmenat att prata Thailandsresor med mig. Hon berättade om flygresor till och från Thailand där hon hade fått hjälpa till med allt ifrån skärsår till epileptiska barn med down syndrom. Jag hörde nog mest "bla bla bla Thailand bla bla flyga bla bla" och detta blandades med det otäcka fräsande, stekande ljud söderifrån, där läkare jobbade på med lödkolven för fullt och utsugen såg ut som skorstenen på korsnäs fabriker.

Efter ca 25 minuter var det klart och jag fick knata bredbent mot parkeringen och bilen med jättebindan Britta i trosorna.

Jag åkte hem, åt maxburgare och lade mig i några timmar, efter denna påfestande förmiddag.
Mamma hade hand om lillsnoris medan jag ångestgungade en stund i tryggheten av mitt eget hem.

Nu blir det dåligt med "Rajtan Tajtan" här hemma i 3 veckor, och vi håller alla tummar vi har för att vi fått bort dessa eländiga cellförändringar.

Nu är det dags för "du är vad du äter". Jätte söt i så fall ;)